Twingly statistik

lördag 7 juli 2007

En tidsfråga innan svenskan försvinner

Jag börjar allvarligt fundera över hur länge svenskan ska få fortsätta att vara ett eget och hyfsat självständigt språk. När ska hemkörd engelska, tv-amerikanska och mystiska anglicismer ta över helt och hållet?
I dag kollade jag filmrecensionerna i en skånsk tidning och fann ett och annat att fundera över:
1. På topplistan över de tio mest sedda filmerna i Sverige finns det en, säger en, i vars titel det ingår ord på svenska. Pirates of the Caribbean: Vid världens ände. Övriga titlar har man inte ens brytt sig om att försöka översätta.
2. Den franska filmen Le Sérpent recenseras. Den har på bio i Sverige fått den "svenska" titeln The Snake. Vad är det fel på Ormen?
3. En av tidningens recensenter skriver om Kenneth Branaghs version av Trollflöjten (som den faktiskt får heta på svensk bio). Där står om operasångare som får arbeta framför en full orkester. Det kan inte vara lätt att få det att stämma då, om hela orkestern är på fyllan. Man får anta att det ska det vara en hel orkester, eller kanske en stor orkester.
Men en full.
Nä-nä!

Jah Hollis

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag håller med - men ändå inte:

Idén med olika språk verkar på något sätt daterad: Idag skrivs försvinnande få avhandlingar vid ett svenskt universitet på svenska och inom industri- och affärsvärlden är engelska förstahandsspråk sedan länge. Dessutom vet vi ju alla att språk, det är minsann dynamiska grejer det - inget man kan bestämma en gång för alla hur de ska fungera.

Men å andra sidan så känns det ju väldigt märkligt att under övergången från t ex svenska till ett kommande gemensamt världsspråk, troligtvis engelska, att t o m människor som _borde_ vara mer språk- och skrivkunniga än genomsnittet (t ex journalister) tafflar fram med "hemkörd engelska, tv-amerikanska och mystiska anglicismer".

Varför? Det är nog inte bara okunnighet.

Ibland misstänker jag att det är för att det låter "bättre" på t ex engelska än på svenska ("The Snake" låter måhända snäppet fräsigare än "Ormen") - och vem vill råka framstå som helt ute när man lämnar in sin färdiga text?

Bland annat Sydsvenskans nöjessida och Dygnet Runt har problem med dessa fånigheter (anglicismer m fl). Många gånger tappar texterna betydligt i läsvärde och trovärdighet pga det. Inom kvällspressen har det förekommit länge, och ärligt talat förväntar man sig inte bättre där längre. DN har, på samma sätt som Sydsvenskan, i vild "föryngringspanik" under flera år också börjat tappa språkligt sett. Fortfarande håller SvD sig på rätt sida, tycker jag - men frågan är hur länge.

Man låter lätt anal när man leker "språkpolis" och man får ju höra hånskratt när man minsann själv levererar språkliga missar (jodå, det gör vi alla), men det är inte det som är poängen - utan detta: Det blir så mycket enklare och smidigare om vi anstränger oss att stava korrekt, inte syssel sätta oss med sär skrivningar, läsa igenom någon grammatikbok från grundskolan en gång till - och, faktiskt, anstränga sig att hitta passande svenska ord och titlar på dylika utländska vid översättningar.

Det borde ju inte vara så svårt.

/mårten.

PS. En liten "usch vad jag ogillar det här"-grej jag har är när svenska företag (t ex restauranger och kaféer) blandar engelska och svenska i sina namn och sätter engelsk genitivform på egennamnet, alltså heter "Bettans fik" inte så utan istället "Bettan's fik". Det är så fånigt...

Ankan sa...

Det är knepigt det där med språk i text. Sen jag började blogga har jag försökt att hitta min stil. Men det är lättare sagt än gjort. Ibland vill jag skriva som jag pratar, men det "låter" inte lika bra i text. Men just "taltext" kan ibland göra det lättare att förmedla känslan man vill beskriva. Dock vill man väl att mer eller mindre seriösa dags- morgontidningar ska ha ett, om man nu kan kalla det för det, seriöst språk. Precis som Mårten skriver ger en välskriven text trovärdighet. Sen e_de_ju skillnad på tidningar och bloggar, privata och offentliga tryck (kan man säga så?).

Jah Hollis sa...

Långa kommentarer som tål att tänkas på. Jag får nog återkomma när jag är hemma i stan igen. Lantluften tar på krafterna.