Efter en ganska slö söndag där jag sov till närmare tolv är det dags att ladda upp med sömn inför den första långveckan efter semestern. Som början på slutet på dagen for jag till BT:s lägenhet där jag har tillgång till tv.
Själv har jag inte haft en fungerande tv på månader nu och jag saknar det egentligen inte. Det finns inget jag måste se förutom Sopranos och i kväll var det fjärde avsnittet i den sista omgången.
Jag ska inte avslöja något för den som ännu inte sett det avsnittet, bara konstatera att serien håller fortsatt hög nivå på det mesta vad gäller dramatik och skådespeleri. Och musik: både Nancy Sinatra och gamle Southside Johnny var med i dagens avsnitt.
Sedan hade jag tänkt stänga av och gå hem, men jag fastnade framför en dokumentär om den franska sångerskan Édith Piaf. En sådan där dokumentär som är så välgjord att man måste se den till slutet.
Jag har inget speciellt förhållande till Édith Piaf. Hon var den där franska tanten som sjöng Milord och som dog när Beatles började ta över världen. Tanten - hon var 47 år när hon dog.
Dokumentären var fransk och berättade osentimentalt om ett dramatiskt öde och utan de där lite efterkonstruerade hyllningarna som det ofta är gott om i amerikanska dokumentärer om stora artister.
Tv som mer än underhållning, något man lär sig något av och som ger nya perspektiv.
Jag cyklade hem i den sena kvällen visslande på La vie en rose.
Jag måste nog skaffa tv snart igen.
Jah Hollis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar